Den längsta dagen i våra liv…

För ett år sedan idag genomlevde vi den längsta dagen i våra liv. Det var dags för Karls första operation. Om hans ett-årsdag gjorde oss sentimentala så är det inget jämfört med hur denna dag känns. Det var efter denna dag han fick en chans på livet, en chans att överleva.

Jag minns det som igår hur vi klockan fyra på morgonen skrubbade honom inför operation. Hur vi turades om att hålla denna lilla klimp på knappa fyra kilo i våra armar. Att ömsom ta farväl och ömsom tro på livet.
Alla dessa tårar…att gråta för sitt barns liv är speciella tårar och jag får en klump i halsen bara av att skriva om det. Jag minns hur klockan närmade sig åtta och hur han kopplades loss från alla kablar och slangar ur väggen. Jag minns hur vi rullade droppställning, säng och syremätare ut ur tresalen och in i hissen upp till sjätte våningen.

Jag minns hur vi pussade vår lille parvel på pannan och önskade att man hade kunnat byta plats. Ett sista djupt andetag innan vi lämnade rummet. Jag minns tystnaden i bilen hem, det fanns inga ord.

Åtta timmar av tystnad… Åtta timmar av väntan… De längsta timmarna i våra liv!

Jag minns när min telefon ringde, jag kastade den på Johan för jag kunde inte förmå mig att svara. Det var Boris, kirurgen… Allt hade gått bra!

Mmm… Det samtalet kommer jag aldrig glömma, den dagen kommer jag aldrig glömma…

IMG_1367.PNG

IMG_1345.JPG

IMG_1304.JPG

IMG_1357.JPG

IMG_1355.JPG

Så var den här, den allra första födelsedagen!

Jag tror alla föräldrar blir lite sentimentala när barnen fyller år, kanske speciellt när de skall fira sin första födelsedag. Det är så definitivt, bebis-tiden är förbi och en liten individ tar form. Den sista veckan som varit har verkligen gått i minnenas tecken. Vi har tittat på bilder, scrollat här i bloggen, skrattat en hel del, gråtit lite grann och kramats!

Att gå tillbaka och titta på bilder är en speciell känsla, trots det känslomässiga kaoset så minns vi nästan exakt när alla bilder tagits. Nästan varje bild har en historia. Många frågade oss under den mest kritiska tiden hur vi orkade, svaret de fick var att man klarar allt man får i knät, man har ju inget val. Nu när vi ser tillbaka så undrar vi själva hur vi orkade helt ärligt…

Kärlek… Kärlek fick oss att orka! Kärlek till vår älskade lille puss.

I lördags hade vi kalas för Karl, han njöt som fisken i vattnet av all uppmärksamhet. Att få fri tillgång till bullar, tårta och kakor var ju inte helt fel det heller 🙂

Tack för alla som följt oss under året, ert stöd har varit så viktigt för oss!

IMG_1760

IMG_1744

IMG_1739

IMG_1681

IMG_1665

IMG_1658

IMG_1639

Karl-fotomodellen

För några veckor sedan hade vi fotograf Cim Ek hemma hos oss. Nu har bilderna kommit och det känns så roligt att få dela de fina bilderna hon tog på vårt hjärta med er. Det var svårt att välja ut de bästa när alla var lika fina på sitt sätt men här nedan kommer ett gäng på vår charmör 🙂

Behöver ni tips på en duktig fotograf så tycker jag verkligen ni skall kika in på hennes hemsida men jag tror ni kommer var övertygade redan efter att ha sett bilderna på kung Karl 😉

http://www.cimek.se

Snart fyller Karl ett år och det drar ju fram många tankar och känslor såklart. Som vanligt så är det mest tacksamhet och glädje som dominerar tankarna. Utan vår fantastiska sjukvård med läkare och sköterskor, er skattebetalare, ni blodgivare, och forskningen på medfödda hjärtfel hade aldrig dessa bilder kunnat tas, Karl hade inte fått fira sin första födelsedag och vi hade inte fått uppleva vår livs resa. Det är stort!

Njut nu av vår solstråle och glöm inte kika in efter helgen då vi kommer uppdatera hur det första kalaset gick 🙂

IMG_1210-1.JPG

IMG_1209-1.JPG

IMG_1164.JPG

IMG_1203-0.JPG

IMG_1201-0.JPG

IMG_1204-0.JPG

IMG_1205-0.JPG

IMG_1208-1.JPG

IMG_1168-1.JPG

IMG_1206-0.JPG

IMG_1207-0.JPG

IMG_1152-2.JPG

IMG_1156-2.JPG

IMG_1211-2.JPG