Välkommen Siri Matilda!

Så kom hon äntligen ut! Allt har gått så oerhört smidigt och både jag och Siri mår toppen!

Karl är hur söt som helst med henne, klappar försiktigt på hennes lilla huvud  och undersöker varsamt de små händerna och fötterna. Att se honom vara så försiktig får verkligen hjärtat att smälta! 

Siri är nu fyra dagar gammal, hon är än så länge en nöjd och lugn bebis som bara sover och äter, vi får väl se hur länge det håller i sig 😄

Att få hem detta lilla knyte på fyra kilo efter ett och ett halvt dygn på sjukhus är verkligen underbart! Vad vi än gör så kan vi inte hjälpa att tankarna vandrar tillbaka till när Karl föddes och allt vi genomgick då. När vi tittar på hur liten Siri är får man ont i magen över vilken start han och vi fick. 

Idag är hon fyra dagar gammal, när Karl var fyra dagar gammal lämnade vi över honom till teamet som gör hjärtkateriseringar. Jag står och byter blöja på Siri och tittar på hennes små ben och blir alldeles gråtfärdig över att tänka att de gick upp med katetrar i Karls små ljumskar. Att han låg uppfläkt på operationsbordet med slangar, nålar och respirator. Att vi satt  hemma i soffan och väntade på besked om den kommande operationen skulle vara genomförbar eller om det nyfunna kärlet de skulle undersöka skulle omöjliggöra operation och enda utvägen skulle vara att låta Karl dö.

 Fy fan! Den dagen, de timmarna är jag och Johan rörande överens om att den var den värsta dagen på hela Karls resa som varit hittills. Domedagen med stort D. Så ni kan förstå att man blir ödmjuk över att få sitta hemma i samma soffa med en rosa liten snusande bebis och hennes stolta storebror en dag som denna. Tacksamhet är det enda ord som möjligen kan beskriva känslan.

På måndag är Siri åtta dagar gammal…. När Karl var åtta dagar gammal sågade de upp hans bröstkorg och utförde avancerad hjärtkirurgi på hans lilla hjärta som då var stort som en jordgubbe… Usch, Svindlande tankar helt klart som känns nödvändiga, en del i bearbetningen över tiden som varit.

   

           

Väntan på lillasyster

Igår skulle hon varit här, iallafall om hon varit lika punktlig som Karl. Men trots oräkneliga falsklarm, så lyser hon nu med sin frånvaro. Det hade vi nog inte räknat med faktiskt 🙂

Ju närmre förlossningen vi kommit desto mer har tankarna gått tillbaka till hur det var när Karl skulle födas. Inser kanske också att den dagen inte alls varit så bearbetad som jag intalat mig. Då när han kom så tänkte jag att jag inte skulle blogga om själva förlossningen, jag tänkte vem bryr sig om det? Kanske tänkte jag så för att jag är lite allergisk mot folk som gärna kör upp sina egna förlossningar  i ansiktet på folk, eller som är så inne i sin bubbla att de inte fattar att de är inte de första på planeten som varken är gravida eller har fött barn…. 😉

Nu, när vi väntar ett vad vi vet friskt barn så inser jag att Karls födelse var en på många sätt annorlunda upplevelse, framförallt känslomässigt. Detta är något som jag nu bestämt mig för att jag gärna vill dela med mig av. Framförallt till er som befinner sig i en liknande situation.

Från det att vi fick veta att vår bebis i magen hade HLHS fick vi höra frasen ”så länge han är i magen mår han bra”. Denna fras blev som ett mantra för oss när oron var som värst eller när vi försökte förklara för omgivningen hur vår situation såg ut under resterande delen av graviditeten 

”Så länge han är i magen mår han bra”

Detta mantra som tröstat och tryggat oss under många månader gav oss, och framförallt mig en mental kalldusch när det väl var dags. För tänk er själva att veta att ert barn är tryggt inne i magen, men så fort han tar sitt första andetag så börjar också hans och vår kamp mellan liv och död. 

Att ta sig igenom den värsta smärta jag upplevt utan att veta om man kommer få behålla barnet är svårt. I normala fall har man ju som blivande föräldrar den bästa moroten, en liten nybakad bebis på sitt bröst. 

När det var dags för att krysta så gick det inte helt enkelt, kroppen stängde ner helt och ville inte samarbeta. Detta är jag övertygad om att det berodde på ren och skär rädsla från min sida. Det gick inte att tänka att ”snart är han här, snart är det värsta över” det var snarare ” snart är han här och då börjar vår mest skrämmande tid i våra liv”

Efter två och halv timme med krystningsförsök säger barnmorskan att han måste ut och om inte jag får ut honom måste de dra ut honom för mig! 12 minuter senare kom Karl till världen. Hon skulle hotat mig från början brukar jag tänka 🙂

Jag fick ha honom hos mig någon minut, i rummet när Karl såg dagens ljus fanns barnmorskor, förlossningsläkare, barnläkare, barnsjuksköterskor, undersköterskor och så Johan såklart.

De tog honom ifrån mitt bröst alldeles för snabbt och han fick tillsammans med Johan åka upp till neonatalavdelningen. Rummet som nyss kryllat av blå och grönklädda människor blev gapande tomt med undantag för min barnmorska som varit med hela tiden. Jag låg fortfarande uppfläkt i gynstolen och fattade knappt vad som hänt. Jag hade blivit mamma…. Eller? Hade det verkligen hänt?

Johan kom tillbaka en kort stund senare, han hade bara fått följa med för att mäta och väga. Infarterna Karl skulle få var tvungna att sättas i steril miljö och sen skulle läkarna göra sina första bedömningar omgående.

Vi blev kvar i förlossningsrummet, fick in den klassiska brickan med ostmackor, kaffe och cider. Där satt vi, trötta, svettiga och trasiga. Mackan växte i munnen tillsammans med paniken över att ingen verkade veta vart Karl befann sig eller om han ens levde. Efter nästan fyra timmar fick vi äntligen veta att han mådde under sina omständigheter bra och att han blivit flyttad till hjärtavdelningen. Fyra timmar av ovisshet har satt sina spår helt klart. Vi fick iallafall gå dit direkt om vi ville… Om vi ville… Vilken fråga egentligen.

Resten finns ju att läsa i inläggen från den 9 oktober 2013 och framåt för er som inte gjort det redan.

Lillasyster….

Att nu vänta ett friskt barn känns nästan overkligt. Graviditeten har varit en känslomässig bergodalbana. Att nu få sitta här och vänta på att hon skall bli redo att möta oss med glädje och spänning är en fantastisk känsla! Att få tänka att när hon är född kommer ingen rycka henne ur våra armar, ingen kommer sticka massor av nålar i henne eller lägga henne under starka lampor för att dra i hennes små armar och ben. Hon kommer få vara hos oss i lugn och ro. Vi kommer få in den där brickan med mackor och kaffe och vår lilla tös kommer få vara med oss. Efter de få minuterna jag hade Karl på mitt bröst dröjde de fyra dagar innan jag fick upp honom där igen… Fyra dagar… Det är länge! 

Denna bilden togs dagen innan Karl föddes.



När jag ser bilden på oss när jag äntligen fick hålla honom ordentligt minns jag fortfarande känslan och blir oerhört känslosam. 





Här väntar vi på lillasyster





Halvårskontroll

I tisdags var det dags för läkarbesök för Karl. Svårt att fatta att det faktiskt gått ett halvår sen en läkare tittade på honom sist. Han har ju mått så oförskämt bra att vi liksom glömmer av mellan varven att han är sjuk. Det enda vi märker är att han blir mycket lättare blå nu för tiden, han blir även ganska lätt andfådd och måste vila mitt i leken. Inget av detta är konstigt på något vis, inte heller farligt för honom men det blir ju tydligare för oss och andra att han är sjuk.

Ultraljudet visade en fin kammarfunktion med en klaff som läcker ytterst lite. EKG:t såg bra ut det med så lillfisen fick en OK stämpel i rumpan och vi behöver inte göra om det förens till hösten!

Karl var så duktig! Pillade inte bort en enda elektrod och låg stilla på rygg i Johans knä. Mitt knä kan han inte ligga i längre för magen så det var skönt att vi båda kunde vara med.