Ny CVK på plats

Då är vi på BIVA och väntar på att komma ner igen. Karl var vansinnig när han ”vaknade” ur dimmorna… tyvärr hamnade vi mitt i skiftbytet så det tog en timme innan han fick sitt glukosdropp och lite lugnande. Vi fick kämpa hårt med de fäktande små armarna för att hindra honom från att dra loss alla nålar och sladdar. 

Han skrek åt mig att gå om och om igen… maktlösheten är så stor, hur förklarar man för en treåring sånt här? Känns som det kommer bli många timmar med lekterapi…

Hoppas verkligen att jag får dela med mig av gladare saker imorgon. De bygger det nya barnsjukhuset utanför vårt fönster, så målet är att få upp honom ur sängen och kolla på lyftkranar, grävmaskiner och lastbilar på utsidan. Känns som en bra morot…

Tillbaka på operation

Idag när jag kom upp till avdelningen var Karl blodig  på skjortan och kuddfodralet, det var inte bara blod utan man såg att det var utspätt med vätska. Det visade sig att det var hans cvk (infarten som sitter fastsydd i halsen) som börjat läcka. 

Sköterskorna försökte tvätta rent och sätta på kompresser men det var svårt. Vi kämpade på ochtillslut blev det hyfsat bra. Karl ansträngde sig så att han kräktes och när han väl kom till ro sov han i över två timmar.

När han vaknade hade jag hoppats på att han skulle våga testa sina ben lite. Men tyvärr började cvk:n läcka ännu mer. För att kunna tejpa om fick jag och en undersköterska hålla fast en vansinnig Karl som skrek så han nästan tuppade av, sköterskan kämpade för att få fast allt, det var fruktansvärt, han skrek åt mig att jag skulle släppa honom. -mamma sluta, mamma släpp….

När allt var över var vi helt slut båda två. Karl var jättearg på mig, -mamma gå… hittills är detta det värsta som hänt, med facit i hand skulle han haft lugnande, och jag skulle inte varit den som höll honom. Men det är lätt att vara efterklok. Karls förtroende för mig blev sargat… Jag har fått kämpa hårt för att få lite tillit igen.

Givetvis började den där skit-CVK:n bråka igen. All dropp rann ut och det blev bestämt att han måste få en ny.

Så det var bara att sluta dricka för att fasta för operation. Klockan fyra skulle vi upp, men de hade att göra på operation så vi blev inte upprullade fören 18,25. Han frågade efter vatten och var törstig i två timmar. Givetvis inget farligt, men det krossade mitt hjärta att behöva vara den elaka igen.

Nu väntar vi på att han skall komma ut på uppvak. En hel dag åt helvete känns det som… två steg fram, ett steg bak – en vardag för ett hjärtebarn.

Dag tre

Efter en strålande eftermiddag igår med lite härligt skratt och bus kom en stökigare natt.

Morfin-magen gjorde sig till känna och Karl hade mycket magknip, av magknipen mådde han illa och kräktes. Detta resulterade i att vi var tvungna att lyfta ur honom i sängen flera gånger för att bädda om. Detta känns ju givetvis obehagligt eftersom hela bröstet är instabilt och han var jätteledsen. Sen hade vi oturens kontrollerna som gjordes kl.22, 00, 02 och 06. Han hann ju knappt somna innan någon var inne och pillade, lös med lampa, tog blodtryck, bytte tjutande medicinpumpar, eller så pep larmet för syresättningen trots att han sov med tratt som sprutade syre i ansiktet på honom.

Dag tre är ofta en av de tuffare dagarna, morfinet i pump stängs av, magen är körig och kroppen är mörbultad.

Dag tre är även ”städdag”

Bröstkorgen rensas från tryckförband, gamla plåster och förband. Karl blev även av med telemetrin som är en trådlös övervakning där sköterskorna kan se hans kurvor i övervakningssalarna. 

Som inte det var nog så har han även fått kämpa med lavemang och slemmiga hostningar. 

Mitt i ett av lakansbytena ville han testa att stå upp vilket var underbart att höra. På små darriga ben reste han sig med lite hjälp i sängen och jag fick en riktig kram. Den kramen var som balsam för själen.

Han är så tapper, står ut med det mesta även om han börjar bli lite rädd när de kommer in och vill greja med honom. Inte så konstigt kanske.

Nu ligger han här helt slak i dagens tredje renbäddade säng. Han håller i sin ballong med minioner i ena handen och favoritkaninen Vikilisa i andra. 

I natt stannar jag Johan med honom och jag får sova med Siri på Ronald.

 

Nu lämnar vi BIVA

Då har vi flyttat in på övervakningssal nere på 323. Karl har blivit av med ett av dränen och några mediciner. Han är väldigt trött efter den stökiga natten och har fortfarande syretillförsel i näsan. Det som styr tillfrisknandet nu är att det måste sluta rinna vätska i dränen som sitter kvar. En till två veckor är normalt, men det kan gå snabbare och det kan tyvärr också ta längre tid. 

Tuff natt

Från början var tanken att Johan skulle stanna tills nattpersonalen kom igår och sen komma hem och lägga sig. Men Karl var så ledsen och orolig så det slutade med att han satt hos honom hela natten.

Karl vill sätta sig, vilket givetvis gör ont, han är arg för att han sitter fast i sängen med alla slangar. Arg på grimman med syre. Han hade skrikigt sig svettig av ilska  och frustration.

Lilla killen, så tapper ❤

Rosa små fingrar…

Att komma in på biva är alltid speciellt. Det är ett annat ljus, ett annat lugn. Bara tofflor som hasar fram, personal som nickar tyst. Dörrarna är tunga och gör små vindljud när de öppnas och stängs.

När vi kommer in på rummet står en sköterska och pysslar om honom. Det är fullt av slangar och sladdar under täcket. Den synen stör oss inte längre, man vänjer sig, flyttar sin toleranströskel. Första gången jag såg honom ligga såhär grät jag. Denna gången kände jag bara glädje över att det äntligen var över. Operationen vi väntat på sen innan han föddes är nu gjord. Vi är på andra sidan nu…

Men så får jag tag på en varm liten hand, den är alldeles rosa. Naglarna har vanlig färg igen. Då kom tårarna, älskade unge, redan lite friskare på något vis.

Han yrar runt lite i sin morfin och sovmedicin dimma, är irriterad på grimman med syre. Är ledsen för att han sitter fast. Klagade på att han hade ont. Frågar efter sin surfplatta som han hade med sig upp i hissen i morse. De är snabba på att medicinera om han har ont, det ska han inte ha. Man känner sig maktlös.

Nu är Johan hos honom, Karl har somnat med surfplattan i handen. Narkosläkaren muttrade något om ”dagens barn” ☺

Fick denna bild precis ❤