När luften går ur -dag 13

Jag har påbörjat detta inlägg flera gånger idag, men blir bara trött… Vi var ju så nära… så nära permission… så nära att få tänka tanken på att få åka hem och så händer det här… en jävla infektion som ingen vet vad det är eller var den kommer ifrån.

Redan imorse bestämdes det att Karls antibiotika skulle bytas eftersom infektionsvärdena (crp, snabbsänka) var fortsatt höga tillsammans med febern.

Det bestämdes också att en ny blododling skulle tas och att den inte skulle tas ur cvk:n utan att det skulle sättas en ny nål för detta. Pvk:n på foten (en vanlig infart för dropp) ville inte backa längre (dra blod ur) så en ny måste sättas.

De börjar leta efter bra kärl att sticka i och Karls puls sticker i höjden. Han har alltid hatat att bli fasthållen, men nu är det extremt. Jag påtalar (som jag alltid gör) att det inte finns en enda sköterska på avdelningen som någonsin lyckats sätta nål utan att det måste de göra på operation. Kände inte att jag fick gehör, fortsatte med att säga att det står i hans journal och att de inte ens provar längre….

Sköterskan höll med om att det var svårt att se men satte Emlakräm på två ställen han trodde skulle funka. Nån timme eller en och en halv senare så skulle krämen plockas bort. I samband med detta får jag veta att operation är upptagna men att de skall ringa oss efter lunch. I två timmar efter man plockat bort krämen sägs det att bedövningseffekten varar. Jag reagerar på informationen och tycker det låter länge vilket jag också säger. Jag frågar också om vi skall måla med en penna där krämen suttit. Det behövs inte får jag till svar.

Tiden gick och när vi fick komma upp till operation hade nästan två timmar gått. Där uppe ifrågasatte de starkt de två timmarna och sa att man max väntar 30 minuter. Karl satt i mitt knä och var jätteledsen när det stasades i armar och ben. De bestämmer sig för att sätta ny emlakräm då de inte kan hitta de gamla ställena (tänk vad bra om man ritat med penna?!?) plus att de ändå inte fanns några bra kärl… sen vet jag inte riktigt vad som hände i kommunikationen men mitt i allt fick Karl en dos lugnande i cvk:n trots att de inte skulle sticka. När den dosen redan var i systemet så sa man att man provar en gång ändå. Karl skrek och sparkade med sin lilla fot, usch, hatar att behöva utsätta honom för detta. Det beslutades att vi skulle komma tillbaka senare ändå för de hittade inget.

Så jag fick vända ner med en unge som var hög som ett hus helt i onödan. Efter en och en halv timme fick vi återvända, Karl hade lite lugnande kvar i kroppen för han hade inte samma rädsla till att börja med. Men när väl sticket kom nyktrade han till och skrek sig svettig. Blodet rann överallt men tillslut var pvk:n på plats och blod till blododlingen taget. Vi var tillbaka på avdelningen vid fem, åtta timmar efter man bestämt att man behöver ett nytt blodprov. Det är så oerhört frustrerande. En hel dag åt skogen känns det som.

Jag pratade med sköterskan som var med senare och han höll med om att det brustit i kommunikation mellan avdelningen och operation och att han tagit det med sin chef. Det är ju bra såklart, men för Karls del hjälper ju inte det.

Det är så oerhört jobbigt att behöva tvinga honom till massa skit hela tiden, meningen ”jag vet att du inte vill….men vi måste” är redan utsliten.

Vi startar med den klockan åtta på morgonen när äckliga mediciner skall sprutas in i munnen och sväljas, vi fortsätter sedan dagen med att sträcka upp honom på röntgen, trycka i honom alvedonsuppar, väcka honom för att komma åt slangarna i cvk:n, få i honom varan-tabletter, koppla fast honom i droppställningar, ta tempen på honom… ja listan kan göras lång….

Vi är trötta nu… 

jäkla infektion till att ställa till det!

Lägger med bilder från en mysig stund på lekterapin idag ❤

Annonser

One thought on “När luften går ur -dag 13

  1. Helena och Robert skriver:

    Jag önskar så att man kunde göra något för att underlätta för er och påskynda läkeprocessen. Vi tänker och följer er varje dag, på kämpen Karl och på er närmast runt omkring honom.
    Det är en sån klyscha, men, ”efter regn kommer solsken”.
    Ni är så starka, ni klarar detta galant,, men ni kanske kommer behöva en skön semester tillsammans efteråt😉.
    Försöker sända över styrkekramar till er alla! 💜

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s